Tripprapporter

| 7 Comments

«Jag lever bara för att jag inte är död og det är inte så bara.»

Mitt første møte med Tone Schunnesson var gjennom teksten Fillersfeminism som hun skrev for det sveske tidsskriftet BANG i begynnelsen av 2017. Fy faen så jævlig smart hun er, tenkte jeg. Helvete så bra hun skriver. Siden har jeg fulgt arbeidet hennes, men først nå har jeg lest romanen hun utga i 2016. Tripprapporter er en feberaktig fortelling fra innsiden av hodet til en kvinne jeg antar er i 20-årene, som drar til hetedirrende Thailand for å komme seg bort fra alle hun elsker eller alle som elsker henne eller bare for å kunne drikke og ta drugs i fred.

«Det här är min berättelse om mig själv, men också en berättelse om hur det skulle kunna vara eller hur det kommer att bli. Jag kan inte återvända dit jag kom ifrån men jag kan tända ett ljus i en katedral i Barcelona för de kvarlämnade eller skriva ner deras namn på lappar och lämna de bönerna till människor med större insikt än vad jag har att meditera över i templet Wat Saket. Jag kan skriva Andreas på hundra lappar eller fler, viska namnet i natten, rita hans ansikte med fingrarna i lakanet och ändå kommer vi aldrig träffas igen, jag menar jag svarar ändå aldrig när han ropar.»

Boka er nærmest plotløs, heller en strøm av minner og refleksjoner, fra en ikke helt konvensjonelt lykkelig barndom, fra andre byer, fra andre senger, Berlin Barcelona Bangkok. Mennesker hun har kjent, penger hun har stjålet (ofte), dop hun har tatt (mye). Egenkjærlighet og selvforakt aldri langt unna hverandre. Det er vanskelig å få tak i hva som er nå og hva som er da og hva som er tanker om da nå, men det spiller heller ingen rolle.

«Kvällarna i Stockholm, Berlin, Barcelona kvällarna i Tokyo, Bangkok, Malmö
nätterna i en pool på baksidan av ett hotell i Phuket.
Kvällar med ladd uppblandat med tjack, ipren, hårspray
när vi snortar från en tallirk och ser varandra längst in i jävla ögonen og säger
«Jag tycker så jävla mkt om dig»
«Jag tycker så jävla jävla mkt om dig»
Det er livet och det var det livet jag väntade på.
Det andra livet är ingenting för mig, det fastnar inte här.»

Sunkig er et flott svensk ord, jeg kommer ikke på noen god norsk oversettelse, men noe av storheten i Tripprapporter ligger i kontrasten mellom det sunkige i det som beskrives, og det poetiske i språket det beskrives med. Jeg elsker den fordi den minner meg om friheten i litteraturen, at man kan skrive om en ung kvinne som drar til Thailand og tar masse drugs, verdens minst interessante, klisjefylte situasjon, og at det likevel kan bli fantastisk, for det er ikke hva man skriver om som betyr noe, det er hvordan man skriver det.

«Jag åldras varja dag, men viktigare, jeg åldras varje år. Mitt ingenting blir snart inte längre sprakande, lovande, och vilken befrielse det kommer vara, inte längre ouppfyld potentiala med lovande utsikter, alltid forstått med bakgrund av fast hud på baksidan av låret. Istället ska det vara såhär, något annat, min ensamhet, andras idé om mitt misslyckande, här kan ingen nå mig.»

Lån den på et bibliotek nær deg så fort som mulig.